Tänk, för bara något år sen eller två fanns det människor runt omkring mig som betydde allt. Människor som jag brydde mig om mer än någonting annat. Människor som stod mig nära. Flera av dom finns inte längre kvar. Nu är det bara ytligt. En fika ibland, något enstaka sms i månaden, en vink på stan. Visst är det konstigt hur det förändras på det sättet? Hur en människa som en gång visste allt om mig nu inte vet något alls längre. Men tiderna förändras och det gör vi med. Människor glider isär, väljer olika vägar och vänskapsband rinner ut i sanden. Synd kan man tycka, men samtidigt kan man glädjas. Glädjas åt minnena som fortfarande finns kvar. Minnena som alltid kommer att finnas kvar. Tycker verkligen att man ska se tillbaka med ett leende och vara glad över det som var, istället för att vara ledsen över att det inte längre finns! :)

Saker och ting börjar falla på plats nu. Tagit tag i saker som jag tidigare bara skjutit upp. Åtminstone planerat lite för framtiden, inte så långt fram i och för sig, men en del små saker och det räcker för att hålla mig lugn och se framåt.